Mental rigiditet, uppblåst ego, självrättfärdighet

Tre av de mest utmärkande personlighetsdragen hos de flesta psykologiskt våldsamma män är mental rigiditet, ett uppblåst ego och självrättfärdighet.

När en kvinna utmanar en sådan man genom att lämna honom bestämmer han sig typiskt – en gång för alla (mental rigiditet) – för att hon måste vara en “hora” – den enda anledning han kan föreställa sig att en kvinna någonsin skulle komma på idén att lämna honom (uppblåst ego). Därefter går han stenhårt in för att bevisa att hans uppfattning om henne är riktig. När han inte kan hitta något verkligt att anklaga henne för, försöker han typiskt att provocera henne att begå misstag som han kan använda emot henne; när det här inte lyckas övergår han till att framföra falska anklagelser och lägger sedan stor energi på att få människor att tro på anklagelserna, t.ex. genom att göra vad han kan för att förstöra hennes rykte. Och hela tiden ser han det som sin rättighet (för att inte säga skyldighet) att straffa kvinnan som vågat utmana det han anser vara hans självklara rättighet att kontrollera henne – en rättighet han anser att han fick en gång för alla när hon gav honom sitt hjärta, och i ännu högre grad, när hon blev mor till hans barn.

En psykologiskt våldsam mans självrättfärdiga förföljelse av den kvinna som vågat lämna honom tar många former. Teknikerna är oräkneliga. De innefattar t.ex: att skapa så många problem som möjligt i kvinnans dagliga liv, olika tricks för att isolera henne så att hon ska stå helt ensam i världen, ovälkomna besök med verbala/fysiska angrepp, hot, telefonterror, smutskastning och falska anklagelser. Den här sortens man drar sig inte ens för att göra sina egna barn illa samtidigt som han anklagar deras mor för att ha tvingat honom till det.

Han bedriver också typiskt ett ändlöst krig om barnen med ständiga domstolsprocesser för att riva upp tidigare vårdnadsbeslut med hjälp av ständigt nya, påhittade (oftast vaga och alltid obestyrkta) anklagelser om mammans ”allmäna oduglighet” och "olämpliga livsstil". Att ta barnen ifrån deras mamma blir ofta de här männens främsta mål. Inte för att de själva brinner för att få hand om dem (om de lyckas lämnar de oftast direkt över ansvaret till sin sambo eller sin mamma) utan för att straffa den som bevisat sin ovärdighet genom att sätta sig upp mot honom.

Om du är intresserad av att läsa mer om den här sortens trakasserier och bästa sättet att bemöta dem, kan du beställa ett exemplar av Ann Haegers roman "Släpp ut mig" direkt från bokförlaget, Vulkan. Det går också bra att köpa den genom exempelvis Bokus, Adlibris eller CDON.

Mäns våld mot kvinnor

Mäns våld mot kvinnor yttrar sig på väldigt många olika sätt. Alla fall är unika. Vilken sorts våld det rör sig om hänger ihop med omständigheterna: mannens och kvinnans respektive personligheter, deras genetiska arv, deras bakgrund, hur de under sin uppväxt själva ”programmerats” att tänka och reagera, deras rättsuppfattning, deras drömmar och önskningar, deras uppfattning om hur de vill att deras liv ska se ut och hur långt de är beredda att gå för att nå fram till det som de hoppas uppnå.

I fall där våldet fortgår i åratal innan kvinnan lämnar mannen handlar det oftast om att hon för sin del kämpar för att rädda relationen genom att vara så eftergiven och förlåtande som hon någonsin kan, medan han å sin sida har som sitt mål att tvinga henne att bli den han anser att han har rätt att kräva att hon ska vara.

Problemet är, att ju mer en våldsbenägen man lyckas kväsa en kvinna, ju mer hon låter sig styras och förnedras av honom, desto mer föraktar han henne, och desto mer tilltar våldet. För paradoxalt nog vill de flesta våldsammma män egentligen inte alls ha eftergivna, ”mesiga” kvinnor. Sådana kvinnor föraktar de. Det de söker är en charmig, stark, beundransvärd, kapabel, omtänksam och vårdande kvinna som samtidigt ska se upp till sin man och böja sig för honom, därför att hon inser att han förstår allt så mycket bättre än hon själv. 

När kvinnan inte lyckas leva upp till allt det här är olika sorters våld det enda sätt den här typen av man känner till för att ge uttryck för sitt missnöje och ”straffa” den som han anser har svikit genom att inte leva upp till hans förväntningar.

Tyvärr är den här sortens man inkapabel att förstå att hans förväntningar är sinsemellan oförenliga. När kvinnan slår knut på sig själv för att vara honom till lags blir han rasande på hennes mesighet, när hon försöker stå upp för sig själv blir han rasande på hennes uppstudsighet. Om hon i stället går in för att inte reagera alls eller försöker byta samtalsämne blir han rasande för att hon nonchalerar honom och struntar i vad han säger.  

Om hon går med på förnedrande sex kan vissa misshandlare bli lugna en stund, men det faktum att kvinnan låter sig förnedras ökar samtidigt på mannens förakt och bäddar för nya attacker. 

Sådana här män drivs av ett allt överskuggande, tvångsmässigt behov av att ständigt få bekräftelse på att de är omgivna av beundrande och samtidigt beundransvärda personer. Och en kvinna som låter sig förnedras är i en sådan mans ögon verkligen ingen beundransvärd person. Han känner sig sviken av henne för att hon inte lyckas vara både ständigt beundrande och beundransvärd. 

 När det väl gått så långt att en man börjat använda våld mot en kvinna finns det i själva verket inget hon kan göra för att förhindra att han blir rasande på henne. 

Se/återse gärna SVTs populära serie "Kungamordet" från 2008 (SVT Play) med Marie Richardson och Reine Brynolfson i huvudrollerna. I spännande serieform ges en skakande, realistisk skildring av den sorts förhållande jag syftar på. 

Om du är intresserad av att läsa mer om den här sortens trakasserier och bästa sättet att bemöta dem, kan du beställa ett exemplar av Ann Haegers roman, "Släpp ut mig". Det går också bra att köpa den genom exempelvis Bokus.

Stalkning som trakasserimetod

Om du haft den enorma turen att aldrig själv behöva leva med ständig förföljelse av en hämndlysten försmådd äkta man/sambo/partner har du antagligen svårt att föreställa sig vad det innebär. Försök i så fall tänka dig in i hur det skulle vara att leva med vetskapen att någon hatar dig och har som mål att bryta ned dig. Försök tänka dig in i hur det skulle vara att leva med ständiga hot, oupphörlig telefonterror, att ha någon som ständigt försöker kika in genom fönstren till din bostad, någon som står på pass för att skrämma dig när du går ut, någon som genskjuter dig och barnen, när du anländer med dem till skolan på morgonen, eller när du hämtar dem på eftermiddagen, någon som gång på gång dyker upp på varuhusets parkeringsplats, på lekplatsen, på promenaden, i mataffären, när du kliver ur bilen utanför ditt hem, bara för att ställa sig i vägen för dig, håna dig, hota dig, spotta dig i ansiktet, rycka dig i håret, hota dina vänner...

Hur otroligt det än låter är det här den verklighet ett stort antal kvinnor i vårt land har att förhålla sig till. ”Men det är väl bara att ringa polisen, så ser de väl till att han slutar! Det han gör är ju faktiskt olagligt! Visst är väl allt det där exempel på kvinnofridskränkning?” brukar det låta när människor får höra talas om att en kvinna blir utsatt för den här sortens förföljelse, eller om de rent av själva skulle bli vittne till den här sortens händelse.

Tyvärr är det långt ifrån så enkelt. Att beteendet mycket riktigt är olagligt är inget som bekymrar den här typen av män det minsta. De vet att det de gör är ungefär lika ointressant för polisen som obetydliga snatterier. Polsen har så mycket andra långt värre brott att bekymra sig om. Offren hänvisas alltså gång på gång till att skydda sig själva bäst de kan (t.ex. genom att inte gå ut alls om de inte har någon med sig som kan skydda dem,  sätta upp heltäckande gardiner för fönstren, försöka smita ut genom en annan dörr än den de gick in genom, använda sig av affärer långt hemifrån, vara så oregelbunden som möjligt i sina vanor, ständigt vara uppmärksam på om någon förföljer dem, etc. etc.)

Försök sedan sätta dig in i hur det skulle vara om någon gick in för att sabotera vartenda litet beslut du tar i ditt dagliga liv. Jag talar här om enkla, vardagliga små beslut, sådana som varje person tar stup i ett utan att ens tänka på det, som t.ex. vem du väljer att fika med, vem du talar med på dina barns skolgård, vilka barn du låter dina barn leka med, vem du bjuder in till ditt hem, vem du besöker med barnen, vem du umgås med utan barnen, vem du anlitar som barnvakt, hur du klär barnen, var du tillbringar semestern, etc.

Det märkliga är, att trots att de här männen oftast kännetecknas av en anmärkningsvärd brist på fantasi, så brukar deras uppfinningsrikedom när det gäller att sätta nya käppar i expartnerns hjul vara närmast outsinlig.

Om du är intresserad av att läsa mer om den här sortens trakasserier och bästa sättet att bemöta dem, kan du beställa ett exemplar av Ann Haegers roman, "Släpp ut mig". Det går också bra att köpa den genom exempelvis Bokus.

Hur hanterar man bäst psykologisk förföljelse? Del 2

Del 2. Fördelen med sanning

För den som blir utsatt för psykologisk förföljelse (stalkning) av sitt ex finns det bara ett förhållningssätt som kan bidra till att få slut på skärselden: att alltid stenhårt vägra reagera på plågoandens provokationer (se föregående artikel). Det som gäller är alltså att aldrig låta sig provoceras, aldrig ge sig in i en debatt med stalkaren, alltid gå undan med huvudet högt och en min som tydligt visar att man är totalt ointresserad av hans dumheter.

Det här kan tyckas vara en lätt match, men i själva verket är det oerhört svårt, eftersom den här sortens tvångsmässiga hämnare alltid ökar insatserna efter varje misslyckat provokationsförsök. Men håll ut! Förr eller senare kommer hans spel att falla samman – om du bara ser till att inte förse honom med mer ammunition.

Men det gäller att ha is i magen, och vara beredd på att hans insatser kommer att öka innan vändpunkten kommer.

Du bör också vara beredd på att om din plågoande, trots allt värre provokationer, inte lyckas få dig att förlora humöret och börja käfta emot, kommer han med största sannolikhet göra vad han kan för att isolera dig och förstöra ditt rykte. Allt som en del i den övergripande planen att få dig att bryta samman och börja begå misstag.

Räkna med att han kommer att sprida lögner om dig bland dina vänner och släktingar – och det värsta av allt – till era gemensamma barn om ni har sådana. Sedan kommer han gå vidare till grannar, barnens skola o.s.v. Vissa drar sig inte ens för att kontakta offrets arbetsgivare och kollegor. Att stå emot den här typen av smutskastningskampanj är i själva verket en fruktansvärt stor utmaning, men tyvärr är det nödvändigt. För inget är så förödande som att ens försöka försvara sig mot svepande anklagelser som inte går att vare sig bevisa eller motbevisa. Den här sortens man bemöter dessutom varje försök till försvar från offrets sida med ännu värre anklagelser, vilket i sin tur ofelbart leder till en oändlig eskalering av smutskastningen.  

Så fort du inser att du är utsatt för en smutskastningskampanj bör du en gång för alla göra klart för alla som betyder något för dig att du inte tänker sänka dig till att gå in på den här mannens dumheter. Tala sedan om annat. Håll huvudet högt och visa genom ditt sätt att vara och agera  – inte genom ord – att anklagelserna är ogrundade. Det här gäller i synnerhet i umgänget med barnen. Tala om för dem att det pappa säger om dig är dumheter och be dem lita på vad de själva känner för sina föräldrar. Vägra att ge dig in i hans spel. Som alltid vill han nämligen inget högre än att du ska försöka ge igen.

Använd i stället all din energi till att vara den allra bästa mamma du kan! Dina barns kärlek till dig har din plågoande faktiskt ingen makt över. Och om du faktiskt är en bra mamma, kommer ingen i vart fall kunna bevisa motsatsen.

Om någon utomstående väljer att tro på honom, säg genast upp bekantskapen med den personen. Individer som tror på obevisad smutskastning har du inte plats för i ditt liv.

Inrätta ditt liv så att det blir så svårt som möjligt för din plågoande att attackera dig och försök sedan att sluta tänka på honom. Försök att hädanefter leva som om han inte fanns. Tala aldrig illa om honom inför vare sig barnen eller någon annan. Tala inte om honom över huvud taget. Ödsla inte ett ens ett uns energi på honom.

Tänk på att om du aldrig gör något din plågoande skulle kunna använda emot dig har du dragit undan mattan för honom. Inte ens psykopater brukar nämligen klara av att leda påhittade, svepande anklagelser i bevis. Det är just därför han försöker förmå dig att begå verkliga misstag som han kan klara av att leda i bevis. Så länge allt han har att komma med är påhittade anklagelser kan du faktiskt vara ganska lugn inför ett möte i domstolen. Eftersom han inte har några belägg för sina påståenden (det kan han ju inte ha om anklagelserna är falska), kan du kallt räkna med att domstolen kommer att bortse ifrån dem.

Polisanmäl gärna enskilda incidenter om du har bevis på att ett övergrepp har ägt rum (annars är det lika bra att låta bli). Men räkna inte med att ens en bevisad attack kommer att leda till åtal (det sker bara om det gäller mycket svåra övergrepp med synliga skador på offret). Däremot är det bra om så många (bevisade) övergrepp som möjligt blir dokumenterade hos polisen, eftersom dessa då till slut kan komma att föras ihop till ett åtal för olaga förföljelse.

Och viktigast av allt: fall aldrig någonsin för frestelsen att ljuga om vad som hänt! Försök inte framstå som bättre än du är inför vare sig socialtjänsten, polisen, domstolarna eller någon annan. Sanningen har den enorma fördelen att den aldrig kan bevisas vara en lögn. Och till skillnad från en lögnare riskerar en sanningsenlig person inte att trassla in sig i ett nät av lögner. 

För paradoxalt nog är din plågoandes skicklighet att bedriva sitt smutsiga spel samtidigt hans stora svaghet. En sådan här persons mycket begränsade fantasi klarar nämligen bara av att hitta på ständigt nya variationer på ingredienserna i hans fulspel (fysiskt och psykiskt våld, lögn, bedrägeri, manipulation, hot, hämnd…). När de här metoderna inte längre fungerar är hans hand helt tom. En sådan här person har faktiskt ingen aning om hur man bedriver en ärlig kamp. Och det är där du har din chans att vinna över honom. Ärlighet varar längst.

Låt honom förstöra sin relation till barnen genom sitt eviga förtal av dig och sina ständiga obesvarade attacker på dig. Låt honom trassla in sig i sitt nät av lögner inför domstolar, socialkuratorer, barnen och andra.

Och när ni väl möts i domstolen, låt honom stå där med besvikelsen över att inte ha något verkligt att anklaga dig för.

Förr eller senare kommer hans spel att kollapsa.

Hur hanterar man bäst psykologisk förföljelse? Del 1

Tiga är guld

Den bästa attityden en kvinna kan inta när hon utsätts för psykologisk förföljelse (stalkning) av sin expartner är att aldrig försöka ge igen, aldrig ens ge svar på tal, utan alltid gå undan och i stället koncentrera sig på att samla bevis på övergreppen.

Det här är i korthet de råd som genomgående ges av personer med insikt i ämnet. Att det är en effektiv metod har också visat sig i flera av de fall jag själv följt genom åren.

(Eftersom min egen erfarenhet gäller kvinnor som utsatts för våld av sina exmän har jag valt att skriva den här, liksom andra artiklar i min blogg, ur ett kvinnoperspektiv. Säkert förekommer det fall där rollerna är omkastade.)

Den övergripande principen är: 

Om ditt ex är en kontrollfreak som har bestämt sig för att inte låta dig slippa ur hans grepp med mindre än att du först bryter ihop mentalt och blir förklarad olämplig som förälder, finns det bara ett sätt du kan vinna på: genom att vägra delta i hans spel. 

För ett spel är just precis vad det är fråga om: det manipulativa spel som narcissister, psykopater och sociopater är så otroligt skickliga i, och som hederliga människor aldrig kan vinna. Ett spel som går ut på att få offret ur balans, så att han ska kunna skylla sitt eget handlande på henne, så att han ska kunna vända hennes reaktioner emot henne, så att han ska få anledning att förakta henne desto mer, så att han ska kunna få andra att tro på att hon är obalanserad och provocerande, och så att han ska kunna kontra varje polisanmälan från henne med en motanmälan.

Glöm aldrig att din plågoande vill att du ska ge dig in i hans spel just därför att han vet att det är ett spel du aldrig kan vinna. I själva verket faller sådana här män aldrig någonsin för kvinnor som inte gjort det fullkomligt klart att de är uppriktiga och ärliga och avskyr allt vad lögn och bedrägeri heter. Om de träffar på en kvinna som de känner på sig har ens ett uns av deras egen fallenhet för lögn och manipulation lägger de genast benen på ryggen. 

Om du är ett typiskt offer för den här typen av man har han alltså bedömt situationen helt rätt: Om du ger dig in i hans spel har du inte en chans mot honom. Varför? Jo, för i motsats till dig har han utvecklat och förfinat sin spelteknik i många år. 

Nog har du väl lagt märke till att han alltid blir i sitt esse, ja att han snarast blir exalterad eller rent av euforisk varje gång han lyckas få dig att ge svar på tal? Varför reagerar han så, tror du? Jo, det är för att han då genast känner segervittring. Av erfarenhet vet han ju att ingen människa född (i synnerhet inte du!) klarar av att bemöta hans grundligt inövade manipulativa debatteknik utan att förlora humöret. Av den anledningen gläder han sig nu åt att du gett honom ytterligare ett gyllene tillfälle att anklaga dig för att vara obalanserad och grälsjuk. Och dessutom har han fått den för honom livsviktiga bekräftelsen på att hans makt över dig är obruten, och att han alltså fortfarande är kapabel att linda dig runt lillfingret. 

(Den specialla teknik narcissister använder för att tillintetgöra alla som har invändningar mot det de säger brukar kallas "narc speak". Googla gärna på termen, eller också kan du följa den här länken: The 8 Most Common Narc-Sadistic Conversation Control Tactics.)

Kom ihåg att för din plågoande har hela er relation alltid varit en fråga om MAKT och KONTROLL – hans gudagivna makt över dig, som han nu till varje pris måste se till att upprätthålla för att försvara sin uppblåsta självbild.

Varje gång du vägrar låta dig provoceras av honom, varje gång du lyckas behålla ditt lugn och lyckas avstå från att svara emot, rycker du således undan mattan för honom. Du gör slut på hans spel innan det ens börjat - och det finns inget han avskyr mer.

Kom ihåg att det är just vetskapen om hur skicklig han alltid tidigare varit att provocera dig som han nu försöker dra växlar på. Om du då vägrar att spela med kan han inte längre vinna över dig! Han kommer kanske inte genast sluta upp med att trakassera och baktala dig (sådana här mäns beteende har oftast starka inslag av tvångsmässighet), men om du inte låter dig dras med i hans spel undviker du åtminstone att förse honom med ny ammunition.

Så om du inte vill spela honom i händerna måste du från och med nu avhålla dig från varje form av meningsutbyte med honom! Låt honom anklaga dig, låt honom håna och smäda dig! Om du inte svarar emot, kommer han inte ha några mer ord från dig att förvränga. Och ingen kommer någonsin kunna styrka hans påstående att du är mentalt instabil! 

Det här förhållningssättet kommer garanterat göra honom osäker och frustrerad. Sådana här män är helt beroende av att ha full kontroll över sin omgivning, och när saker inte längre fungerar som de räknat ut det tenderar de att gripas av panik. 

Och panik är inget bra utgångsläge för den som vill vinna på sikt.

I min nästa artikel kommer jag ta upp vad du själv kan göra för att stärka din egen ställning under tiden du väntar på att han ska framkalla sitt eget fall.

Obevakat umgänge och våld motkvinnor - är rätten till obevakat umgänge med barnen helig?

Till de flesta lekmäns stora förvåning och avsky, tas en fars bevisade eller till och med erkända övergrepp mot barnens mor inför barnens skrämda ögon och öron oftast inte överhuvudtaget med i bedömningen när det gäller att fastställa hans lämplighet som umgängesförälder.

Inte ens i fall där mannen slutligen döms till fängelse för sina upprepade (ibland till och med erkända) grova trakasserier mot mamman medan barnen är i hennes vård, anses en dom motivera en omprövning av hans rätt till obevakat umgänge med barnen. Om det inte kan bevisas att ett barn redan tagit allvarlig skada av sin pappas övergrepp på mamman, anses övergreppen oftast irrelevanta för vårdnadsfrågan. En far som misshandlar sina barns mor inför barnen kan fortfarande vara en bra far, anses det. Inte minst i Sverige skickas barn därför ofta mot sin vilja, till en våldsam far som de bett om att skyddas ifrån. Och om mamman i ett sådant fall skulle underlåta att tvinga barnet att besöka pappan, löper hon överhängande risk att vårdnaden går över till den våldsamma pappan. 

Det märkliga är att det inte finns någon som helst motsvarande risk för en umgängesförälder som på alla sätt saboterar vårdnadshavarens möjlighet att utöva sin vårdnad. En man som gång på gång misshandlar barnens mor inför barnen eller som med hjälp av allehanda andra sorters trakasserier förvandlar barnens liv med henne till ett rent helvete löper oftast ingen som helst risk vad gäller den egna umgängesrätten. 

En pappas rätt till obevakat umgänge med sitt barn verkar i själva verkat vara i det närmaste helig på de flesta håll i västvärlden. Oftast talar man dock idag inte om pappans rätt till sitt barn, utan det hela skrivs om till att vara en fråga om barnets rätt till sin pappa. Men då ska man ha klart för sig att man menar att barn (före ca 12 års ålder) inte är kapabla att själva bedöma sina egna behov eller försvara sina egna rättigheter. Oavsett barnets önskemål anses oftast behovet av obevakat umgänge med pappan större än behovet av trygghet och att slippa umgås med någon man är rädd för.

Läs mer om det komplicerade förloppet i vårdnadstvister i en tänkvärd artikel av juristen Lena Wiström Klingefjäll på Newsvoice

Anklagelser om våld mot barn i vårdnadstvister

Det påpekas ständigt att alla (i synnerhet föräldrar) har en moralisk skyldighet att göra en anmälan till socialtjänsten eller polisen om man får vetskap om att ett barn far illa. För en mamma som är mitt uppe i en vårdnadstvist med en man hon lämnat just på grund av att han är fysiskt eller psykiskt våldsam är det dock förenat med såväl stora svårigheter som stora risker att göra en sådan anmälan – om hon inte har mycket starka bevis för sin anklagelse.

Om mamman står ensam med sin vetskap (av naturliga skäl är det ju till henne barnet vänder sig om det utsatts för något hos sin far, och ögonvittnen till övergrepp finns ju sällan) är risken mycket stor att socialtjänsten lägger ned ärendet redan efter ett samtal med pappan. Om han förnekar saken och inga andra uppgifter förekommer finns, enligt socialtjänstens sätt att se det, inga förutsättningar för att starta en utredning.

Att i stället göra en polisanmälan utan mycket starka bevis på övergreppen är något som familjejurister idag brukar avråda från. Enligt en forskningsrapport publicerad av ROKS 2016 (Våld och Vårdnad, lagstiftning och praxis) är nämligen tingsrätterna benägna att betrakta en mammas våldsanmälan som mindre trovärdig om det samtidigt pågår en vårdnadstvist. Åklagarna är också mindre benägna att väcka åtal när det finns en vårdnadstvist eftersom det ställer högre krav på stödbevisning (för att kompensera målsägandens ”tvivelaktiga trovärdighet”).

I det kommande vårdnadsbeslutet kommer dessutom en nedlagd anmälan om våld att tala emot kvinnan.

Ur rapporten:
”Görs en polisanmälan på ett sent stadium i vårdnadstvisten ses den ofta som ett utspel i den tvisten och inte som en seriös handling för att utreda saken.”

Om kvinnan då istället avstår från att anmäla och sedan försöker åberopa sin oro för pappans våld i vårdnadstvisten, kommer även detta att hållas emot henne. Om misstankarna var berättigade borde hon ha polisanmält, menar man. Catch22, således.

Eftersom den svenska vårdnadslagstiftningen bygger på att gemensam legal vårdnad är själva utgångspunkten och det man alltid bör sträva efter, och det synsättet bygger på samverkan och samarbete mellan föräldrarna, ses det som en nackdel för en part att inte aktivt medverka till samarbete med motparten. Och en mammas anklagelser om pappans övergrepp på barnen (eller henne själv) blir då (helt logiskt) till en uttalad ovilja att samarbeta med honom.

Ur rapporten:
”Att hävda att misstankar om övergrepp kan vara en bra strategi för en mamma att få ensam vårdnad är alltså helt felaktigt – så länge bevisen är svaga är misstankarna till nackdel för henne.”

Rapporten konstaterar att en kvinna som väljer att göra en anmälan om våld under en pågående vårdnadstvist löper stor risk att förlora vårdnaden till pappan hon anmält.

Min egen slutsats: 

• Självklart är det ett stort problem att bevisläget i vårdnadsfall är mycket svårt. Men lika självklart som det är att domstolen inte bör utgå från att en anklagelse är sann, lika självklart borde det vara att själva det faktum att anklagelsen inte kunnat bevisas, inte automatiskt  ska tolkas som att anklagelsen var falsk, och att kvinnan således drivs av lömska motiv och en omotiverad ovilja till samarbete.

• Det minsta man kan begära av rättsväsendet är att en anklagelse som inte kunnat vare sig bevisas eller motbevisas inte ska kunna läggas till grund för något alls! Det enda rimliga i sådana fall är att domstolen helt bortser från anklagelsen och fattar beslut i vårdnadsfrågan utifrån andra omständigheter.


• I synnerhet för barnens skull är det ett enormt svek från samhällets sida att anklagelser av det här slaget så sällan blir ordentligt utredda. En outredd anklagelse gör alltså att ett barn löper stor risk att flyttas över till just den person barnet bett sin mamma skydda det emot.


• Att viljan till samarbete gjorts till en huvudpunkt i vårdnadsfrågan är dessutom både orättvist och farligt. För inte bara gör det att våldsutsatta kvinnor ofta inte vågar berätta för rättsväsendet om övergrepp på vare sig barnen eller sig själva, utan dessutom gör det att de tvingas in i ett ”samarbete” med den man som redan misshandlat, hotat och trakasserat dem i åratal.

I slutänden betyder allt det här att våldet kan fortsätta med benäget bistånd från samhället.