Obevakat umgänge och våld motkvinnor - är rätten till obevakat umgänge med barnen helig?

Till de flesta lekmäns stora förvåning och avsky, tas en fars bevisade eller till och med erkända övergrepp mot barnens mor inför barnens skrämda ögon och öron oftast inte överhuvudtaget med i bedömningen när det gäller att fastställa hans lämplighet som umgängesförälder.

Inte ens i fall där mannen slutligen döms till fängelse för sina upprepade (ibland till och med erkända) grova trakasserier mot mamman medan barnen är i hennes vård, anses en dom motivera en omprövning av hans rätt till obevakat umgänge med barnen. Om det inte kan bevisas att ett barn redan tagit allvarlig skada av sin pappas övergrepp på mamman, anses övergreppen oftast irrelevanta för vårdnadsfrågan. En far som misshandlar sina barns mor inför barnen kan fortfarande vara en bra far, anses det. Inte minst i Sverige skickas barn därför ofta mot sin vilja, till en våldsam far som de bett om att skyddas ifrån. Och om mamman i ett sådant fall skulle underlåta att tvinga barnet att besöka pappan, löper hon överhängande risk att vårdnaden går över till den våldsamma pappan. 

Det märkliga är att det inte finns någon som helst motsvarande risk för en umgängesförälder som på alla sätt saboterar vårdnadshavarens möjlighet att utöva sin vårdnad. En man som gång på gång misshandlar barnens mor inför barnen eller som med hjälp av allehanda andra sorters trakasserier förvandlar barnens liv med henne till ett rent helvete löper oftast ingen som helst risk vad gäller den egna umgängesrätten. 

En pappas rätt till obevakat umgänge med sitt barn verkar i själva verkat vara i det närmaste helig på de flesta håll i västvärlden. Oftast talar man dock idag inte om pappans rätt till sitt barn, utan det hela skrivs om till att vara en fråga om barnets rätt till sin pappa. Men då ska man ha klart för sig att man menar att barn (före ca 12 års ålder) inte är kapabla att själva bedöma sina egna behov eller försvara sina egna rättigheter. Oavsett barnets önskemål anses oftast behovet av obevakat umgänge med pappan större än behovet av trygghet och att slippa umgås med någon man är rädd för.

Läs mer om det komplicerade förloppet i vårdnadstvister i en tänkvärd artikel av juristen Lena Wiström Klingefjäll på Newsvoice

Anklagelser om våld mot barn i vårdnadstvister

Det påpekas ständigt att alla (i synnerhet föräldrar) har en moralisk skyldighet att göra en anmälan till socialtjänsten eller polisen om man får vetskap om att ett barn far illa. För en mamma som är mitt uppe i en vårdnadstvist med en man hon lämnat just på grund av att han är fysiskt eller psykiskt våldsam är det dock förenat med såväl stora svårigheter som stora risker att göra en sådan anmälan – om hon inte har mycket starka bevis för sin anklagelse.

Om mamman står ensam med sin vetskap (av naturliga skäl är det ju till henne barnet vänder sig om det utsatts för något hos sin far, och ögonvittnen till övergrepp finns ju sällan) är risken mycket stor att socialtjänsten lägger ned ärendet redan efter ett samtal med pappan. Om han förnekar saken och inga andra uppgifter förekommer finns, enligt socialtjänstens sätt att se det, inga förutsättningar för att starta en utredning.

Att i stället göra en polisanmälan utan mycket starka bevis på övergreppen är något som familjejurister idag brukar avråda från. Enligt en forskningsrapport publicerad av ROKS 2016 (Våld och Vårdnad, lagstiftning och praxis) är nämligen tingsrätterna benägna att betrakta en mammas våldsanmälan som mindre trovärdig om det samtidigt pågår en vårdnadstvist. Åklagarna är också mindre benägna att väcka åtal när det finns en vårdnadstvist eftersom det ställer högre krav på stödbevisning (för att kompensera målsägandens ”tvivelaktiga trovärdighet”).

I det kommande vårdnadsbeslutet kommer dessutom en nedlagd anmälan om våld att tala emot kvinnan.

Ur rapporten:
”Görs en polisanmälan på ett sent stadium i vårdnadstvisten ses den ofta som ett utspel i den tvisten och inte som en seriös handling för att utreda saken.”

Om kvinnan då istället avstår från att anmäla och sedan försöker åberopa sin oro för pappans våld i vårdnadstvisten, kommer även detta att hållas emot henne. Om misstankarna var berättigade borde hon ha polisanmält, menar man. Catch22, således.

Eftersom den svenska vårdnadslagstiftningen bygger på att gemensam legal vårdnad är själva utgångspunkten och det man alltid bör sträva efter, och det synsättet bygger på samverkan och samarbete mellan föräldrarna, ses det som en nackdel för en part att inte aktivt medverka till samarbete med motparten. Och en mammas anklagelser om pappans övergrepp på barnen (eller henne själv) blir då (helt logiskt) till en uttalad ovilja att samarbeta med honom.

Ur rapporten:
”Att hävda att misstankar om övergrepp kan vara en bra strategi för en mamma att få ensam vårdnad är alltså helt felaktigt – så länge bevisen är svaga är misstankarna till nackdel för henne.”

Rapporten konstaterar att en kvinna som väljer att göra en anmälan om våld under en pågående vårdnadstvist löper stor risk att förlora vårdnaden till pappan hon anmält.

Min egen slutsats: 

• Självklart är det ett stort problem att bevisläget i vårdnadsfall är mycket svårt. Men lika självklart som det är att domstolen inte bör utgå från att en anklagelse är sann, lika självklart borde det vara att själva det faktum att anklagelsen inte kunnat bevisas, inte automatiskt  ska tolkas som att anklagelsen var falsk, och att kvinnan således drivs av lömska motiv och en omotiverad ovilja till samarbete.

• Det minsta man kan begära av rättsväsendet är att en anklagelse som inte kunnat vare sig bevisas eller motbevisas inte ska kunna läggas till grund för något alls! Det enda rimliga i sådana fall är att domstolen helt bortser från anklagelsen och fattar beslut i vårdnadsfrågan utifrån andra omständigheter.


• I synnerhet för barnens skull är det ett enormt svek från samhällets sida att anklagelser av det här slaget så sällan blir ordentligt utredda. En outredd anklagelse gör alltså att ett barn löper stor risk att flyttas över till just den person barnet bett sin mamma skydda det emot.


• Att viljan till samarbete gjorts till en huvudpunkt i vårdnadsfrågan är dessutom både orättvist och farligt. För inte bara gör det att våldsutsatta kvinnor ofta inte vågar berätta för rättsväsendet om övergrepp på vare sig barnen eller sig själva, utan dessutom gör det att de tvingas in i ett ”samarbete” med den man som redan misshandlat, hotat och trakasserat dem i åratal.

I slutänden betyder allt det här att våldet kan fortsätta med benäget bistånd från samhället.