Till de flesta lekmäns stora förvåning och avsky, tas en fars bevisade
eller till och med erkända övergrepp mot barnens mor inför barnens skrämda ögon
och öron oftast inte överhuvudtaget med i bedömningen när det gäller att
fastställa hans lämplighet som umgängesförälder.
Inte ens i fall där mannen slutligen döms till fängelse för sina upprepade (ibland till och med erkända) grova trakasserier mot mamman medan barnen är i hennes vård, anses en dom motivera en omprövning av hans rätt till obevakat umgänge med barnen. Om det inte kan bevisas att ett barn redan tagit allvarlig skada av sin pappas övergrepp på mamman, anses övergreppen oftast irrelevanta för vårdnadsfrågan. En far som misshandlar sina barns mor inför barnen kan fortfarande vara en bra far, anses det. Inte minst i Sverige skickas barn därför ofta mot sin vilja, till en våldsam far som de bett om att skyddas ifrån. Och om mamman i ett sådant fall skulle underlåta att tvinga barnet att besöka pappan, löper hon överhängande risk att vårdnaden går över till den våldsamma pappan.
Det märkliga är att
det inte finns någon som helst motsvarande risk för en umgängesförälder som på alla sätt saboterar vårdnadshavarens möjlighet att
utöva sin vårdnad. En man som gång på gång misshandlar barnens
mor inför barnen eller som med hjälp av allehanda andra sorters trakasserier förvandlar barnens liv med henne till ett rent helvete löper oftast ingen som helst risk vad gäller den egna
umgängesrätten.
En pappas rätt till
obevakat umgänge med sitt barn verkar i själva verkat vara i det närmaste helig
på de flesta håll i västvärlden. Oftast talar man dock idag inte om pappans
rätt till sitt barn, utan det hela skrivs om till att vara en fråga
om barnets rätt till sin pappa. Men då ska man ha
klart för sig att man menar att barn (före ca 12 års ålder) inte är kapabla att
själva bedöma sina egna behov eller försvara sina egna rättigheter. Oavsett
barnets önskemål anses oftast behovet av obevakat umgänge med pappan större än
behovet av trygghet och att slippa umgås med någon man är rädd för.
Läs mer om det komplicerade förloppet i vårdnadstvister i en tänkvärd artikel av juristen Lena Wiström Klingefjäll på Newsvoice
Läs mer om det komplicerade förloppet i vårdnadstvister i en tänkvärd artikel av juristen Lena Wiström Klingefjäll på Newsvoice
Precis det här hände mig. Min 13-årige son vägrade åka till sin far. Han låste in sig i sitt rum och vägrade komma ut när pappan kom för att hämta honom. Sedan dess har pappan använt det emot mig i tingsrätten. "Förädraalienation" kallas det om man försöker skydda sitt barn!
SvaraRaderaOm ett barn vägrar åka till sin far verkar man utgå från att det är mamman som skrämt upp barnet mot honom. En mamma är alltså skyldig att tvinga sitt barn att besöka en far som han är rädd för. Vad ska ett barn som misshandlas av sin far göra?
SvaraRadera